Europamästerskapen i Plumelec!

Nu är jag tillbaka i Eindhoven (Holland) igen efter besöket i den Franska staden Plumelec där jag körde EM.

Vi åkte dit på onsdagen föra veckan från Oudenaarde jag, Sara P, Malin B, Emma J och massören Bart bilade ner den 6h långa resan. Något segt men vi hade en del stopp så att vi kunde röra på oss så att vi inte stelnade till allt för mycket. Vi kom fram i bra tid och kunde precis hinna ut på en rulltur innan det var middag kl. 19.00 där vi mötte upp med övriga i teamet Sara M och Emilia.

Trevlig stämning var det bland alla från de olika kategorierna från Junior- elit och känns kul att vi var så pass många från Sverige som fick möjligheten att represtera våra respektive tävlings klasser.

Gick och la oss i bra tid och fick en god natts sömn i lite svalar temperatur än vad det hade varit i Belgien dagen innan… då mätaren hade visat på 34grader. Här var det mer behagliga 20grader.

Vaknade utvilade dagen där på och intog i vanlig ordning frukosten innan vi kl.9 åkte bil till linje banan för att reka linje banan. Hade en något märklig känsla i benen då det kändes som jag var fräsch i kroppen men det där riktiga trycket infann sig inte helt. Banan var spännande då det antingen gick utför eller uppför. Fick en känsla för att målbacken skulle bli ett riktigt test om man orkade gå med de bästa uppför då den var tuffare än den såg ut. Hade föredragit en plattare avslutning men sådant kan man ju inte bestämma så lika bra att bara fokusera på det som går att göra något åt och få en bra känsla i kroppen och knoppen.

Hade dagen efter en lugnare dag och jag blev nästan lite rastlöss av att bara väntade på den stora dagen för att få starta loppet. Som vanligt går tiden rätt fort och snart var så dagen kommen för tävling och hade en skön känsla i kroppen inför dagen och kände mig hyfsat lugn mott hur jag har varit på tidigare mästerskap. Vi förberedde oss i vanlig ordning och kl.13.45 stod jag så på startlinjen för att köra igång loppet. Stod långt fram i starten för att vara med i täten om det skulle bli hektiskt och stökigt med de 120 startande både U23 och Elit. Självklart trasslade jag till det klumpigt nog med att inte få i foten och hamnar i slutet av klungan direkt.

Lyckas dock snabbt komma upp i täten igen och håller mig sedan i bra position under hela loppet även om jag vid den tuffa målbacken halkar ner i fältet och får bita i. Men är hela tiden med i första klungan vilket känns otroligt kul. Att jag sedan hade bästa hejarklacken i sista kurvan i backen hjälpte självklart till mycket då man får lite extra krafter ”Tack Ola och Karin för stödet, fick mig att ta i lite till! ”

De första 3 varven av de 8 vi skulle köra hände inte mycket men på fjärde varvet efter att det hade gått på lite hårdare i backen kom Emilia iväg i en utbrytning och vilket var ett perfekt läge för vårt team. Tyvärr mådde inte Emilia så bra men gjorde en riktigt imponerade insats!

Klungan blev till sist återsamlad på näst sista varvet och då började Holland och Polen köra i fronten av klungan. Fältet sträcktes ut och inför den sista bron inför målbacken placerade jag mig lite för långt bak. När det sedan började gå på redan i början av backen blev det något för hårt för mig och mina ben var rejält stumma vid detta lagget och jag hade inte med mig benen för att gå med de bästa uppför. Låg länge och tampades om topp 8 placeringen bland U23 men mina ben svek mig i sista kurvan och jag orkade inte gå med just idag. Att mätaren efter loppet visade på 1600höjdmeter kan ha sin förklaring varför benen kändes något tunga mot slutet.

Slutade på en 15:e plats i U23 klassen och som 42:a totalt (elit+U23). Hade så gärna velat få till en topp 10 placering i U23 och var ganska besviken på mig själv efteråt men sånt är livet. Denna gången fans det tyvärr inte mer men är nöjd med min placering i klungan under loppet och att jag var med i början av loppet på attack försöken som gjordes. Bara att ta nya tag!

I teamet slutade Emma på en 8:e plats som bästa resultat och även om det inte blev någon pall placering denna gången för oss svenska så hade vi himla bra stämning tillsammans och körde bra som team vilket är riktigt roligt. Nästa gång får vi kanske med oss resultaten också!

Tack landslaget för ett trevlig mästerskap och alla ledare som var med och gjorde ett super jobb för oss.

Lite bilder från resan nedan:

14455855_10207389536485225_1137756423_o

14459002_10207389542525376_1745861948_n

 

14408046_10207389536405223_139645879_o

14429293_10207389536125216_1348184331_n

14459766_10207389531205093_2068567680_n

14445261_10207389537165242_1693787722_n

 

/ Alexandra

Lotto Beligum Tour och uttagen till EM.

Förra veckan bodde jag i Oudenaarde tillsammans med mitt team då vi skulle köra etapploppet Lotto Belgium Tour. Vi fick bo på ett hotell som är en sponsor till teamet och äta god mat vilket alltid uppskattas lite extra, speciellt när det serveras god mat!! 14233189_869048383197334_1855265426606157082_n Foto: Tara Gins Första etappen gick i Nieuwpoort på gränsen till Holland och låg precis vid vattnet. Här skulle vi köra en prolog på tisdagskvällen som mätte 4,3km. Jag kände mig laddad och fick en bra uppvärmning och startade med gott humör. Kunde ta ut allt jag hade för dagen vilket alltid är en skön känsla och slutade 48:a av 124 startande. Bra känsla att tempokörningen börjar ta sig men saknas den där sista höga farten men det är bara att jobba vidare. 14192792_10206986638560633_8001441987674791642_n Foto: Kurt Lowie Nästa dag var det dags för det längsta linjeloppet på 125km men som var 130km enligt min mätare ”alltid roligt med lite extra distans!” Banan var ganska platt och det hände inte mycket i början förutom att det var hektiskt i klungan p.g.a. de små vägarna. Inför pavéavsnittet hade jag fått i uppgift av teamet att gå i utbrytning så att jag var med där framme om något hände. Sagt och gjort gick jag i utbrytning och kunde köra in med fronten på pavén och var med när det attackerades och kunde även attackera själv igen. Efter ett tag kom en tjej från Canyon iväg i soloutbrytning och någon km senare kom även Sara iväg och bryggade sedan upp och de två bildade en duo. Tyvärr höll det inte in i mål och det blev klungspurt där Monique blev 9:a som bästa resultat för teamet denna dagen. Jag körde i mål med klungan längre bak.14237727_10208677392424446_1755956896854499031_nFoto: Brian Petyt Tredje dagen och det var återigen dags för ett race, ett race som blev väldigt märkligt p.g.a. neutralisering på ca.30min då flaggvakterna hade placerats ut på fel väg. Men men det är sådant som kan hända och det blev ändå en tävling av det till slut. Då Sara låg bra till i spurtsammandraget så var planen att dra upp henne till de inlagda spurterna för att plocka fler poäng.  Även om det inte lyckades perfekt så var det riktigt roligt att testa på att köra uppdrag och jag blev en erfarenhet rikare. Hade inte mycket krafter kvar på slutet denna dagen och rullade in i slutet av huvudklungan efter en lite kämpigare dag på kontoret.14264121_10208690260066129_8832004742906942963_nFoto: Brian Petyt   14089143_10208702147003295_6568187783945146488_nFoto: Brian Petyt   Sista dagen och jag hade fått mina två kilo kött dagen innan till middag som en fin uppladdning inför sista dagen. Jag var peppad denna dagen och kände mig fokuserad på vad jag skulle göra under loppet då jag hade planen klar sedan innan. Målet var att vara aktiv i början för att försöka vara med i en utbrytning till Geraardsbergen. Så att jag sedan förhoppningsvis kunde bita mig fast i toppen över Muur. Så när tävlingen sattes igång så satt jag långt upp i klungan och gick med på attacker och försökte själv gå i utbrytning. Var väldigt svårt i början men skam den som ger sig för efter 13km så attackerade jag igen och denna gång fick jag till en bra attack och jag fick större och större lucka till klungan. Jag körde på till första sprinten och hade då ca.45sek och tog hem den. Därefter matade jag på med målet på nästa backpris som var efter 29km. Jag höll även ända fram till den och hade vid detta laget drygat ut ledningen till 1min 20sek till klungan. Nästa mål var backen på 33km som inte var någon inlagd spurt eller bergspris men fortfarande ett delmål att komma över. Jag tog mig även över denna och trampade vidare med en bra känsla i benen efter att jag först i starten kände mig riktigt seg i kropp och ben. 14203217_10209414931844465_1157988784635236998_nFoto: Hinninck Paul Härefter var det långt till nästa delmål och det kom först på 63km då vi skulle passera mållinjen och det var då inlagt en spurt. Så biten däremellan var det bara att trampa så fort och effektivt som möjligt och var otroligt bra att ha sportchefen Bart i örat under denna tiden då han kunde påminna om att äta, dricka, välja kortaste vägen och allmänt bara peppa. Det fungerade fint och när jag närmade mig mållinjen för varvning uppför Muur i Geraardsbergen hade jag över 2min till klungan. Som mest hade jag 2min 40sek till klungan. Jag tog därmed spurtpriset vid mål och sedan bergspriset uppe vid det kända kapellet på toppen av backen. Otroligt häftig känsla var det att få köra först uppför den backen och alla personer som stod och hejade längs med vägen. 14233144_10207212533371312_1958241551764595489_n 14316771_10208710081161644_9024235639287761853_nFoto: Brian Petyt Väl uppe på toppen var det bara att försöka hitta trycket igen och lyckades någorlunda men var nu rejält trött i hela kroppen. Men lite tryck fans det fortfarande kvar då jag även höll undan till tredje bergspriset på 70km uppför Bosberg. Men där och då fans det inte mycket krafter kvar och det närmade sig en grupp bakom mig med 8st med några av de vassaste namnen. Så när de kom ifatt mig satte jag mig på rulle och slet mig med innan vi blev uppkörda av den lilla klungan som var kvar på 20pers. När vi kom till Muuren igen var jag helt färdig och hade inte det sista för att gå med gruppen uppför backen igen. Jag körde sedan sista varvet med två andra och kunde sedan köra över mållinjen trött men sjukt glad och nöjd då jag tog hem totalen i Bergspristävlingen, dagens mest offensiva och slutade 3:a i spurttävlingen. Jag blev 33:a totalt efter att ha legat 75a dagen innan. 14212121_10209415532499481_1914989804899463690_nFoto: Hinninck Paul 14233266_10208689895417013_762335167511824914_nFoto: Brian Petyt 14316794_1303942192991325_5174034811896563558_nFoto: Jean Knop Vilken dag kan man minst sagt säga och att få gå upp på prispallen sedan med några av de största damcyklisterna i världen var en extra bonus och en häftig känsla! I skrivandets stund befinner jag mig I Oudenaarde tillsammans med Sara P och Malin B då vi i morgon åker till Plumelec i Frankrike då vi ska representera Sverige vid Europamästerskapen i linje. Detta året kör både Damelit och dam U23 tillsammans men med separata prisutdelningar även om vi kör i samma lopp. Så det kommer minst sagt bli spännande att se hur de olika teamen kommer köra. Det ska bli riktigt roligt att få köra EM i år och med det bra gäng damer som vi åker dit med! Längtar 🙂 13942219_10207006061578592_960808370_n Damtruppen: Alexandera Nessmar Emilia Fahlin Emma Johansson Malin Berlin Sara Mustonen Sara Penton /Alexandra Nessmar

Två etapplopp och en huvudstad.

Ja då har fyra veckor passerat och jag är hemma i Sverige igen på en snabb visit innan det bär av på nya äventyr igen.

De senaste veckorna har jag ägnat åt att köra två etapplopp innan jag avslutade med några härliga semesterdagar i Holland tillsammans med min närmaste vän från Sverige. Men om vi ska ta det från början så var första anhalten Tjeckien där jag skulle köra Tour de feminin med teamet och jag flög först till Eindhoven, för att hämta upp lite saker och tog sedan flyget nästa dag vidare till Prague där jag fick åka med de trevliga Norskorna till tävlings boendet som var en bit norr om Pragu.

Väl framme så hoppade jag direkt i cykelkläderna och stack ut med teamet och rullade. Roligt att träffa alla igen och det var bra stämning mellan alla och kändes avslappnat. Jag kände mig taggad inför tävlingen dagen efter då etapp loppet skulle börja, ett 4dagar långt etapplopp som innehöll en hel del höjdmeter som skulle avverkas. Jag hade kört här en gång tidigare så jag visste lite vad som väntade vilket kändes som en trygghet.

13884375_10207006125180182_1527627589_n

Första dagen gick bra och jag kände att jag var med i tävlingen och vi körde bra ihop som team även om det alltid finns saker att jobba vidare på. Vi placerade oss bra inför sista backen och jag satt med fronten tills det var 30meter kvar av backen och då det blev som brantast blev jag tvungen att ge mig. Något bitter över att tappa just där tryckte jag på i sista utförskörningen till mål och jag lyckades ta spurten i den klunga jag befann mig i och slutade 23:a. Vilket var en skön känsla att loppet var igång och känna att man ändå är med i tävlingen även fast det saknades lite i uppförsbackarna vad gäller klättrar ben.  Men det skulle ju komma fler etapper och man kan ju komma igång under loppens gång.

13620748_1407394939273871_943548546068733287_n

Tyvärr så kom jag inte så långt andra etappen, rättare sagt 2km.. innan jag vurpade och fick någon annans styre in under nyckelbenet vilket kändes en hel del. Men insåg att inget var brutet och det var bara att snabbt komma upp på cykeln och börja jaga fronten. Kom ifatt fronten och cyklade på där ett bra tag då det var plattare partier. Men när vi kommer till den långa backen på varvet så hoppar kedjan av i början av backen och trasslar in sig i hjulet samt innanför kassetten. Så jag får stanna och blir omkörd av alla service bilar men precis innan min team bil kommer fram till mig så får jag upp kedjan. Jag har insett att  växelörat är snett och kan inte ligga på de lättaste växlarna. Jag kämpar mig uppför backen och kan inte ställa mig upp pga. nyckelbenet då det gör för ont. Jag kämpar mig igenom tävlingen i en klunga långt bak och blir 144:a av 180st. Jag vet redan att totalen är borta men man kan ju faktiskt köra för de enskilda etapperna. Så även om det är surt med totalen så känns det inte som hela världen och jag ser fram emot nästa dag och en ny chans.

Nästa dag vaknar jag och har riktigt ont och kan inte röra nacken och jag känner att jag har en rejäl låsning i ryggen. Men det brukar kunna kännas väldigt stelt på morgonen efter krascher vilket sedan brukar lätta under dagen. Eftersom dagen startar med ett tempo så är det ju bara jag mot klockan och det är bara att gör sitt eget bästa. Jag väljer att starta på vanlig linje cykel då det är backigt och jag kan inte ligga nere i tempobågen pga. smärta, så då känns det som ett smartare val för min del att köra på vanliga cykeln. Kör igenom tempot så gott jag kan och det funkar ju helt okej när jag själv kan avgöra när jag måste stå upp och är helt  själv på vägen. Så jag kör i mål på en 88:e plats och sedan rullar jag tillbaka till boendet. Där kör jag mina stretching övningar och fokuserar på att bli klar i kroppen till kvällens linjelopp.

Jag har en hemsk känsla inför linjet på kvällen och har så ont i kroppen även efter att tagit värktablett. Men bestämmer mig för att starta ifall det skulle tänkas släppa under tävlingen. Jag känner mig bra i början och är med i loppet, men när backarna kommer kan jag inget mera göra när det sedan hugger till i ländryggen av smärta samtidigt som jag inte kan stå upp i de branta backarna. Här har jag nått min gräns för vad jag klarar av smärta för denna dagen. Jag står av och där med var det etapp loppet över och jag känner mig otroligt frustrerad över att det skulle behöva bli så då jag sett fram emot att få köra loppet nu när jag inte har haft så stora problem med smärta i höften senaste tiden.

Skönt var det dock att mina föräldrar hade bestämt sig för att komma och kolla på tävlingen. Även om det känns riktigt surt att de inte fick se något roligt lopp så är det skönt att ha stödet där när det är tungt och egentligen är det väl då det är som allra viktigast sägs det.

13933473_10207006077138981_126744842_n

Jag flyger hem till Eindhoven igen på söndagen och som om detta redan var planerat innan hade jag redan bokat in ett besök hos min läkare som hjälper mig med ryggen på måndagen. Så det passade perfekt och han fick justera en hel del på kroppen för att få det bra igen efter att skulderbladet blivit inskjutet och låg och klämde nerverna till armen vilket orsakade kramper ner i armen när jag ställde mig upp. Riktig glad och lättad vaknade jag sedan dagen efter och insåg att jag har faktiskt varken hade ont i ryggen, höften eller armen. Visst jag kände av att jag trillat med blåmärken och så men något jag lär mig mer och mer är att smärtor har många olika sidor. Detta var en positiv känsla!! 🙂

 

Så efter att varit väldigt tveksam om jag skulle kunna starta Thuringen rund fart frauen och nästan hade börjat ställa in mig på att det kommer inte gå. Så kände jag nu mig bättre än på länge och längtade efter att få tävla igen. Så sagt och gjort så åkte jag på torsdagen tillsammans med Sara P som hade kommit till mig i Eindhoven någon dag tidigare. Vi begav oss ner till Antwerpen där vi mötte upp massörerna.  Där efter började turen till Thuringen (Tyskland) där vi skulle köra ett 7 dagars etapp lopp mot de bästa teamen/ landslagen i världen som laddade upp inför att deras ryttare skulle åka till OS i RIO. Inte nog med det vi skulle även bestiga en och annan backe med dessa super stjärnorna och köra etapper upp mot 140km.

Men den team känslan och lagandan som vi hade i landslaget under denna veckan så tror jag faktiskt man klarar näst intill vad som helst. För även om det brände i benen så att tårarna spurtade och att vi tyvärr fick se lagkompisar vurpa riktigt illa så ville alla fortsätta kämpa tillsammans och offra sig för varandra. Att kunna få ihop ett team där alla till vardags kör för olika lag och få dem att köra för varandra är inte alltid det lättaste. Men det gjorde vi och bra gick det också. Genom Sara M i laget fick vi på första etappen en 8:e plats, andra etappen knep Emilia en 3:e plats och sedan rullade det på för Emilia med topp 10:e placeringar. Tyvärr blev Sara M och Sara O tvungna att bryta pga. sina skador från vurporna.

13942219_10207006061578592_960808370_n

Att känna att man har varit med och hjälp till så gott man kan och sedan se någon annan lyckas. Gör att jag körde mig så slut på tredje etappen som jag aldrig tidigare varit. Jag satt med i första klungan till sista varvet och när jag ser att Emilia behöver hjälpa att komma upp i klungan så tog jag de sista krafterna jag hade och försökte dra upp henne så gott jag kunde. Även om det kanske inte var till så jätte mycket hjälp så visar det att vi var där för varandra och kanske att det rent mental hjälpte till lite iallafall. För att sedan komma i mål och höra att Emilia blev 6:a var en super härlig känsla som jag aldrig tidigare har fått känna på det viset tidigare inom cykling.

13936678_10207006076938976_1585000390_n

13690762_820598091305773_5632643666384473543_nFoto: Mani Wollner

Det hela slutade med att jag körde igenom mitt första 7dagars etapp lopp, var i utbrytning solo en dag, var i utbrytning med 10st andra där bland totalvinnaren, körde en etapp på 140km i 34graders värme med 2200höjdmeter samma dag som jag var i utbrytning solo inför den tuffaste backen. Där jag även senare dog av utmatning och fick frossa av värme slag även om jag drack 8flaskor. Glömde mina cykelbyxor till en av etapperna, tur det finns folk som tänker på att det finns ”juniorer” i gänget och har extra med i bilen. Stretchade otaliga gånger för att få kroppen att hålla ihop och vilket den till min lättnad även gjorde och det var först sista dagen jag fick känningar i höften men vem har inte lite ont efter 7dagar i sadeln. Så det i sig kändes som en otrolig vinst för min del!!!! I och med detta slutade jag till slut på en 57:e plats totalt och blev 7:a i U23 klasen.13933128_10207006076858974_869798182_n

Men genom hela etapp loppet var det en sådan otrolig glädje att få köra med dessa tjejerna, ledarna och jag fick så himla mycket ut av detta loppet även om inte resultatet för min egen del var något att hänga i granen. Jag fick äntligen tillbaka känslan varför jag pressar mig varje dag och läger ner all min tid för detta! För ibland så får man den där dagen, veckan av total lycka och glädje då allt värt det.

13718663_10153837874308517_4343141743028816356_n

Jag avslutade denna perioden med att besöka Amsterdam tillsammans med min bästa vän från Sverige vilket jag aldrig gjort tidigare och hade några fantastiska dagar.  Där med blev de oförglömliga veckorna kompletta! Med en otroligt bra avslutning på sagan 🙂

Här näst väntar en tävling i Belgien vars namn är Erpe- Mere på lördag som jag flyger ner till över helgen innan jag flyger hem igen för att köra Ladies tour of Norway.

På återseende!  Alexandra

 

Tiden fram till U23 mästare!

Om jag tittar tillbaka till för fyra veckor sedan och sa att jag skulle ha möjlighet att starta på SM skulle jag nog inte tro det. Ännu mindre för 2,5vecka sedan… Så varför trodde jag inte det? Jo perioden inför SM var planerad och kändes som ett riktigt bra upplägg med lagom mycket tävlingar. Tävlingar som jag även riktigt såg fram emot när jag satt hemma i Sverige att planera. Jag skulle köra två kermis lopp och sedan två UCI tävlingar i Belgien som jag kände kunde passa mig fint. Där efter skulle jag avsluta 3veckors perioden i Holland/ Belgien med att åka med Landslaget till Tyskland för att köra etapp loppet Auensteiner radsporttage vilket jag längtade efter.

Men allting gick inte riktigt som planerat ”om det någonsin gör det”, men oftast så brukar det kanske bara vara en sak och då är det lätt att lada om inför nästa utmaning snabbt igen. Denna gången började det dock direkt när jag kom ner till Belgien efter att ha bilat ner tillsammans med Sara P på lördagen. Där efter skulle vi tävla på söndagen ett kermis lopp i Belgien, jag var taggad och motiverad men hade redan under de senaste dagarna känt att kroppen inte riktigt var som den skulle och var lite smått orolig. Men jag försökte se förbi det och tänka att det släpper när jag startar loppet, det gjorde det dock inte då min kropp sa ifrån och ville absolut inte tävla. Jag hade fått ett bakslag med min höft /rygg igen och jag blev tvungen att se mig besegrad av smärtan denna gången. Jag tog beslutet att det var bättre att bryta och hade redan behandlingen inbokad dagen därpå vilket jag vet brukar hjälpa mig att bli bra igen. Så Även om det alltid är väldigt hårt att bryta ett lopp kände jag att det var rätt beslut för att försöka bli fit for fight igen för lördagen då UCI tävlingen Goik-Geraardsbergen- Goik väntade.

Behandlingen kändes bra! Det kändes som det hjälpte bra som det brukar men det varade tyvärr bara 2dagar innan jag fick tillbaka den ihärdiga smärtan som bara maler  i benet/ höften och upp i ryggen. Jag tog det lugnt och cyklade inte så mycket och bestämde mig för att ställa in de kommande loppen då det inte fanns en möjlighet att starta med den känslan. Så den kommande 1,5veckan var fokus på behandlingar och åter behandlingar för att få rätt på kroppen igen. Blev inte speciellt mycket cyklande men då jag kände att jag hade haft en bra period innan jag åkte till Belgien var jag inte alldeles för rädd att jag skulle tappa för mycket av kraften. Jag fick klartecken från min läkare att det inte var någon fara att tävla och att det ända som kunde sätta stopp för mig nu var smärtan. Så därför valde jag att helgen efter starta i UCI tävlingen Keukens Van Lommel Ladies Classic då jag kände mig bättre och suget efter att tävla igen var stor. Jag var överlycklig efter loppet då jag kunde köra loppet utan smärta och ändå vara med och attackera lite!!! Blev ingen topp placering men rullade in med klungan på en 57:e plats och nöjd över att ha gjort allt jag kunde för denna dagen med de förutsättningar jag hade.

13608085_10206806348865899_658425813_n 13617985_10206806348785897_968155427_n

Där efter så kändes det stadigt lite bättre i kroppen, fick behandling både måndagen och tisdagen efter tävlingen och känslan var bättre. Jag laddade inför Austainer och kände att det skulle bli riktigt roligt att träffa de svenska tjejerna igen. Men när jag sedan vaknade mitt i natten till den natten som vi skulle köra till Tyskland och hade sjuk halsont, feber trodde jag helt hundra att jag hade fått halsfluss. Det fanns inte på kartan att jag kunde åka så som det var i den stunden och jag fick se mig besegrad av sjukdom. Jag stannade därför kvar i Eindhoven själv och bestämde snabbt mig för  att jag skulle boka om min flygbiljett till dagen efter istället för att slipa sitta i Eindhoven helt själv och ruttna. Kändes mycket bättre att  få komma hem till Sverige och ta hand om sjukdomen där istället.

Resan med tåg till flygplatsen gick riktigt bra och jag var lyckligt lottad att mitt flyg skulle gå även om SAS strejkade. Allting rullade på och jag kände mig inte lika trött idag till min förvåning hade den extrema halsonda även släppt, jag kände mig bara väldigt hängig. Så på flygplatsen gick allt som planerat jag kom på planet men sedan efter att ha suttit där i 1h så sluttade turen för den dagen. Då vi fick rulla in till gaten igen och gå av flyget då det var tekniska fel på flyget. Hela denna resan slutade till slut med att jag 8h senare än planerat kunde lämna Amsterdam, då jag själv fick boka om till ett annat flygbolag då det inte fanns någon på plats från SAS pga. strejken. Men lycklig var jag när jag mötte upp mamma på flygplatsen i Köpenhamn , då spelar det inte någon roll hur lång tid det tog att ta sig dit för då var jag äntligen hemma! 🙂

13624880_10206806343105755_1359668091_n

Där efter var jag sjuk i ytterligare en vecka då förkylningen inte vill släppa taget om mig och jag var väldigt hängig med feber  upp och ner varje dag men kunde med glädje konstatera att någon halsfluss hade jag inte dragit på mig utan bara en rejäl virus…

Så på måndagen efter bar det därför av till SM även om jag inte hade kunnat träna så mycket senaste dagarna men jag kände mig mycket bättre i höften så det var ett gott tecken. På måndagen var jag fortfarande snuvig men kände mig piggare och kunde köra ett hårdare pass för att känna på kroppen lite, det kändes okej i kroppen efteråt även om det var en chock för den att ta i. På onsdagen var det så dags för SM tempot, 25km långt och mina förväntningar var inte stora utan bara att få köra igenom kroppen. Det blev det verkligen då det var max puls rakt igenom loppet och jag hade visserligen inte den power i mina ben som krävs men jag var nöjd med att ha kunnat ge mina 100% för dagen och slutade efter att de sista 5km ha helt slut på krafter cyklade jag i mål på en 14:e plats och som bästa U23:e. Men som alltid vill man ju alltid göra bättre ifrån sig resultatmässigt !

Där efter var känslan i kroppen bättre och bättre och jag försökte ladda så gott som möjligt inför SM linjet på lördagen. Jag visste att detta skulle bli riktigt hårt med de benen jag låg inne med och att det bara skulle bli till att försöka övervinna så mycket smärta som möjligt under loppet. Så när jag ställde mig på startlinjen så var förväntningarna på mig själv att jag skulle ge mina 100% och se hur långt det räckte för dagen och vara väldigt nöjd om jag kunde hänga med de starka tjejerna i fronten några varv. Första tre varven var döden för mig och jag hade hårt att följa de bästa idag, jag fick se mig avhängd vid tredje varvet då Emma attackerade i sista backen innan målgång. Jag hamnade i ingenmansland innan jag fick sällskap av tre andra tjejer, där efter lyckades vi kämpa oss ikapp täten igen. Sedan släppte det lite för mig och jag kunde hålla mig kvar i tätt gruppen hela tävlingen och när det var 3km kvar tänkte jag att jag lika bra kunde testa att göra en attack för att se vad som hände. Fungerade tyvärr inte idag och jag blev ifatt körd snabbt igen, jag satt sedan i vår lilla tätt grupp till mål på 7pers och avvaktade till spurten där jag till min förvåning lyckades spurta in som 3:a vilket gjorde att jag blev 4:a. I och med det tog jag även  hem U23mästar tröjan vilket ju alltid är en ära att bära.HYS2037Foto: Lennart Hyse AB.

HYS2307Foto: Lennart Hyse AB.

HYS2398Foto: Lennart Hyse AB.

13508914_1058564280900514_5794406812350881939_n

13530270_10209481960274758_685720531_n

Riktigt slut var jag efter loppet då det varit 28-30grader under loppet och riktigt krävande bana med mycket igång drag men väldigt glad över den prestationen jag gjorde under loppet och känslan att jag bara under de sista 2varven fick känningar i min höft var också en vinst i sig. Då det inte är självklart och går väldigt upp och ner i perioder… Så det var allt från den perioden som var väldigt svajig in till det sista men som fick avslutas på ett otroligt skönt sätt och jag värde sätter de där dagarna när kroppen fungerar extra mycket nuförtiden, då jag har insätt att det inte är självklart.

 

Nu härnäst väntar etapploppet Tour de Feminin  i Tjeckien som har sin start på torsdag men fem etapper på fyra dagar. Där jag hoppas att jag kan få ha kroppen med mig!  🙂

/ Alexandra