Två etapplopp och en huvudstad.

Ja då har fyra veckor passerat och jag är hemma i Sverige igen på en snabb visit innan det bär av på nya äventyr igen.

De senaste veckorna har jag ägnat åt att köra två etapplopp innan jag avslutade med några härliga semesterdagar i Holland tillsammans med min närmaste vän från Sverige. Men om vi ska ta det från början så var första anhalten Tjeckien där jag skulle köra Tour de feminin med teamet och jag flög först till Eindhoven, för att hämta upp lite saker och tog sedan flyget nästa dag vidare till Prague där jag fick åka med de trevliga Norskorna till tävlings boendet som var en bit norr om Pragu.

Väl framme så hoppade jag direkt i cykelkläderna och stack ut med teamet och rullade. Roligt att träffa alla igen och det var bra stämning mellan alla och kändes avslappnat. Jag kände mig taggad inför tävlingen dagen efter då etapp loppet skulle börja, ett 4dagar långt etapplopp som innehöll en hel del höjdmeter som skulle avverkas. Jag hade kört här en gång tidigare så jag visste lite vad som väntade vilket kändes som en trygghet.

13884375_10207006125180182_1527627589_n

Första dagen gick bra och jag kände att jag var med i tävlingen och vi körde bra ihop som team även om det alltid finns saker att jobba vidare på. Vi placerade oss bra inför sista backen och jag satt med fronten tills det var 30meter kvar av backen och då det blev som brantast blev jag tvungen att ge mig. Något bitter över att tappa just där tryckte jag på i sista utförskörningen till mål och jag lyckades ta spurten i den klunga jag befann mig i och slutade 23:a. Vilket var en skön känsla att loppet var igång och känna att man ändå är med i tävlingen även fast det saknades lite i uppförsbackarna vad gäller klättrar ben.  Men det skulle ju komma fler etapper och man kan ju komma igång under loppens gång.

13620748_1407394939273871_943548546068733287_n

Tyvärr så kom jag inte så långt andra etappen, rättare sagt 2km.. innan jag vurpade och fick någon annans styre in under nyckelbenet vilket kändes en hel del. Men insåg att inget var brutet och det var bara att snabbt komma upp på cykeln och börja jaga fronten. Kom ifatt fronten och cyklade på där ett bra tag då det var plattare partier. Men när vi kommer till den långa backen på varvet så hoppar kedjan av i början av backen och trasslar in sig i hjulet samt innanför kassetten. Så jag får stanna och blir omkörd av alla service bilar men precis innan min team bil kommer fram till mig så får jag upp kedjan. Jag har insett att  växelörat är snett och kan inte ligga på de lättaste växlarna. Jag kämpar mig uppför backen och kan inte ställa mig upp pga. nyckelbenet då det gör för ont. Jag kämpar mig igenom tävlingen i en klunga långt bak och blir 144:a av 180st. Jag vet redan att totalen är borta men man kan ju faktiskt köra för de enskilda etapperna. Så även om det är surt med totalen så känns det inte som hela världen och jag ser fram emot nästa dag och en ny chans.

Nästa dag vaknar jag och har riktigt ont och kan inte röra nacken och jag känner att jag har en rejäl låsning i ryggen. Men det brukar kunna kännas väldigt stelt på morgonen efter krascher vilket sedan brukar lätta under dagen. Eftersom dagen startar med ett tempo så är det ju bara jag mot klockan och det är bara att gör sitt eget bästa. Jag väljer att starta på vanlig linje cykel då det är backigt och jag kan inte ligga nere i tempobågen pga. smärta, så då känns det som ett smartare val för min del att köra på vanliga cykeln. Kör igenom tempot så gott jag kan och det funkar ju helt okej när jag själv kan avgöra när jag måste stå upp och är helt  själv på vägen. Så jag kör i mål på en 88:e plats och sedan rullar jag tillbaka till boendet. Där kör jag mina stretching övningar och fokuserar på att bli klar i kroppen till kvällens linjelopp.

Jag har en hemsk känsla inför linjet på kvällen och har så ont i kroppen även efter att tagit värktablett. Men bestämmer mig för att starta ifall det skulle tänkas släppa under tävlingen. Jag känner mig bra i början och är med i loppet, men när backarna kommer kan jag inget mera göra när det sedan hugger till i ländryggen av smärta samtidigt som jag inte kan stå upp i de branta backarna. Här har jag nått min gräns för vad jag klarar av smärta för denna dagen. Jag står av och där med var det etapp loppet över och jag känner mig otroligt frustrerad över att det skulle behöva bli så då jag sett fram emot att få köra loppet nu när jag inte har haft så stora problem med smärta i höften senaste tiden.

Skönt var det dock att mina föräldrar hade bestämt sig för att komma och kolla på tävlingen. Även om det känns riktigt surt att de inte fick se något roligt lopp så är det skönt att ha stödet där när det är tungt och egentligen är det väl då det är som allra viktigast sägs det.

13933473_10207006077138981_126744842_n

Jag flyger hem till Eindhoven igen på söndagen och som om detta redan var planerat innan hade jag redan bokat in ett besök hos min läkare som hjälper mig med ryggen på måndagen. Så det passade perfekt och han fick justera en hel del på kroppen för att få det bra igen efter att skulderbladet blivit inskjutet och låg och klämde nerverna till armen vilket orsakade kramper ner i armen när jag ställde mig upp. Riktig glad och lättad vaknade jag sedan dagen efter och insåg att jag har faktiskt varken hade ont i ryggen, höften eller armen. Visst jag kände av att jag trillat med blåmärken och så men något jag lär mig mer och mer är att smärtor har många olika sidor. Detta var en positiv känsla!! 🙂

 

Så efter att varit väldigt tveksam om jag skulle kunna starta Thuringen rund fart frauen och nästan hade börjat ställa in mig på att det kommer inte gå. Så kände jag nu mig bättre än på länge och längtade efter att få tävla igen. Så sagt och gjort så åkte jag på torsdagen tillsammans med Sara P som hade kommit till mig i Eindhoven någon dag tidigare. Vi begav oss ner till Antwerpen där vi mötte upp massörerna.  Där efter började turen till Thuringen (Tyskland) där vi skulle köra ett 7 dagars etapp lopp mot de bästa teamen/ landslagen i världen som laddade upp inför att deras ryttare skulle åka till OS i RIO. Inte nog med det vi skulle även bestiga en och annan backe med dessa super stjärnorna och köra etapper upp mot 140km.

Men den team känslan och lagandan som vi hade i landslaget under denna veckan så tror jag faktiskt man klarar näst intill vad som helst. För även om det brände i benen så att tårarna spurtade och att vi tyvärr fick se lagkompisar vurpa riktigt illa så ville alla fortsätta kämpa tillsammans och offra sig för varandra. Att kunna få ihop ett team där alla till vardags kör för olika lag och få dem att köra för varandra är inte alltid det lättaste. Men det gjorde vi och bra gick det också. Genom Sara M i laget fick vi på första etappen en 8:e plats, andra etappen knep Emilia en 3:e plats och sedan rullade det på för Emilia med topp 10:e placeringar. Tyvärr blev Sara M och Sara O tvungna att bryta pga. sina skador från vurporna.

13942219_10207006061578592_960808370_n

Att känna att man har varit med och hjälp till så gott man kan och sedan se någon annan lyckas. Gör att jag körde mig så slut på tredje etappen som jag aldrig tidigare varit. Jag satt med i första klungan till sista varvet och när jag ser att Emilia behöver hjälpa att komma upp i klungan så tog jag de sista krafterna jag hade och försökte dra upp henne så gott jag kunde. Även om det kanske inte var till så jätte mycket hjälp så visar det att vi var där för varandra och kanske att det rent mental hjälpte till lite iallafall. För att sedan komma i mål och höra att Emilia blev 6:a var en super härlig känsla som jag aldrig tidigare har fått känna på det viset tidigare inom cykling.

13936678_10207006076938976_1585000390_n

13690762_820598091305773_5632643666384473543_nFoto: Mani Wollner

Det hela slutade med att jag körde igenom mitt första 7dagars etapp lopp, var i utbrytning solo en dag, var i utbrytning med 10st andra där bland totalvinnaren, körde en etapp på 140km i 34graders värme med 2200höjdmeter samma dag som jag var i utbrytning solo inför den tuffaste backen. Där jag även senare dog av utmatning och fick frossa av värme slag även om jag drack 8flaskor. Glömde mina cykelbyxor till en av etapperna, tur det finns folk som tänker på att det finns ”juniorer” i gänget och har extra med i bilen. Stretchade otaliga gånger för att få kroppen att hålla ihop och vilket den till min lättnad även gjorde och det var först sista dagen jag fick känningar i höften men vem har inte lite ont efter 7dagar i sadeln. Så det i sig kändes som en otrolig vinst för min del!!!! I och med detta slutade jag till slut på en 57:e plats totalt och blev 7:a i U23 klasen.13933128_10207006076858974_869798182_n

Men genom hela etapp loppet var det en sådan otrolig glädje att få köra med dessa tjejerna, ledarna och jag fick så himla mycket ut av detta loppet även om inte resultatet för min egen del var något att hänga i granen. Jag fick äntligen tillbaka känslan varför jag pressar mig varje dag och läger ner all min tid för detta! För ibland så får man den där dagen, veckan av total lycka och glädje då allt värt det.

13718663_10153837874308517_4343141743028816356_n

Jag avslutade denna perioden med att besöka Amsterdam tillsammans med min bästa vän från Sverige vilket jag aldrig gjort tidigare och hade några fantastiska dagar.  Där med blev de oförglömliga veckorna kompletta! Med en otroligt bra avslutning på sagan 🙂

Här näst väntar en tävling i Belgien vars namn är Erpe- Mere på lördag som jag flyger ner till över helgen innan jag flyger hem igen för att köra Ladies tour of Norway.

På återseende!  Alexandra