Våren till Svensk mästare i kortbane

Våren 2019 och första delen av sommaren.

Inför detta året hade jag gått in med inställningen att bara köra för att hitta glädjen igen till sporten. Inte vara för hård mot mig själv och ta det lite mer som de kommer . Då de senaste 12åren varit väldigt uppstyrd kring träningen och allt har fått anpassa sig efter den. Vilket lede till att jag tappade lite glädje till sporten ihop med andra faktorer. Missförstå mig inte jag älskar att träna och röra på mig. Jag behövde bara göra det i min takt och på ett annat sätt än de senaste åren.

Så första valet var att starta säsongen senare än vanligt. Vilket blev 2månader senare än de senaste åren. Så starten blev Kinnekulle loppet som var en SWE- cup. Kändes väldigt skumt att starta säsongen i Sverige men också så himla skönt att få göra det utan press och med bara ett himla fint stöd från mitt team Team Ormsalva Bianchi. När jag väl stod på startlinjen  var det första gången på länge som jag bara kände glädje av att jag ens fick stå där igen på en startlinje.

Foto: Jonna Andersson

Efter föra årets kollaps i kroppen, där den bara sa nej med både astman och utmatnings syndrom. Då jag till slut inte ens orkade gå en promenad. Så visste jag inte om det skulle vara möjligt att stå på en startlinje igen hur mycket jag än ville. Att få stå där på startlinjen var en vinst i sig för mig och jag bara njöt av att få sätt mig in i en tävlings situation igen. De tävlingshornen som växte ut under Kinnekulle loppet var det längesedan jag känt. Att komma tre där var som en vinst för mig, känslan att få köra med luft i lungorna och att kroppen äntligen svara på de saker som jag gjorde under loppet. VILKEN KÄNSLA!  Att sedan skapa utbrytningen och komma trea var en bonus.

Där efter började jag hetsa mig själv lite och det har varit mycket i livet på en och samma gång. Nytt team, flyttat, nytt jobb, nya rutiner mm… Som vanligt hade jag satt upp ett vanligt tävlings schema men valde att ändra planerna då jag lyssnade på vad kroppen ville.

Jag körde Göteborgsgirot 140k och det var det kallaste loppet på länge snö i starten och bitande vind. Var rädd att mina lungor skulle balla ur. Men så glad jag blev när kroppen funkade i dessa förhållande, då det var just i det vädret de tog tvärstopp föra året. Roligt att få starta med herr eliten, även om det var sjukt tufft. Jag körde i mål som första tjej och vann tävlingen. Bara väldigt glad att jag efter 3år fick stå högst upp på pallen igen. Tålamod mina vänner!!

Foto: Kevin Tiu Hemphälä

Efter Göteborg så var det dags för landslagsuppdrag i Uppsala  ett tre dagars etapplopp med tre linjelopp. Vi var ett bra gäng som skulle köra tillsammans. Första etappen var hetsig och jag kom aldrig in i loppet. På slutet blev det en stor vurpa över hela vägen och jag välte sakta ner i diket bredvid vägen. Klarade mig fint, men täten var borta och fältet var uppdelat i molekyler. Sara M vann första etappen så vi i svenska landslaget fick en fin inledning på etapploppet . Andra etappen ställde vi skåp tillsammans i landslaget och körde riktigt fint som lag. Kantvindsåkning när det är som bäst! Detta loppet kände jag mig väldigt stark och det kändes bara som allt verkligen lossnade och jag kunde köra starkt och avslappnat.

Sista etappen och Sara Mustonen tar hem hela etapploppet!! Så himla kul att vara med i ett vinnande team när man kör som ett team. Teamwork makes the dream work. Även om jag själv hade en väldigt dålig sista dag.

Planen efter Uppsala var att kör SWE cup för att sedan åka ner till Hollland och tävla. Men jag kände mig helt slut och som det är just nu så måste jag lyssna mycket på min kropp. Att bli utmattad igen är ingenting jag känner att jag har jätte lust med och det är en hårfin lina.

Så jag stannade i Malmö under våren och sakta men säkert kom energin tillbaka. Sån glädje som jag känt när jag väl är ute och cyklar senaste tiden var det längesedan jag känt. Jag började känna tävlingssuget igen och blev till och med så sugen att jag ställde upp i ett mtb lopp. Det skulle vara en ”lätt bana”. Möjligtvis för mtb proffsen. För mig var det verkligen en utmaning och en kamp. Jag hade sjukt kul och blev trött och det är ju det viktigaste!

Efter denna lila turen i skogen så var fokus åter på landsväg och jag hade känt en lite gnetande känsla i vänster knä. Det känns ju lite över allt om man cyklar mycket och oftast försvinner det snabbt igen. Men denna gången eskalerade det helgen innan SM. Jag hade fått en inflammation i knäleden och vid menisken så att cykla var omöjligt. Enda alternativet var att vila. Jag cyklade inte från lördagen – fredagen veckan innan stora SM som gick på lördagen i Båstad där ett linje lopp på 130km med 2000höjdmeter skulle besegras.

Min enda plan vara att gå in i det som att allting är möjligt. Jag satsade allt och gick i utbrytning inför den fruktade Terabacken.  Planen höll och när Hanna Nilsson attackerade i backen så skapades en liten grupp som kom ikapp mig på toppen. Jag orkade inte helt följa sista metrarna när de attackerades. Samtidigt som mitt knäet skrek av smärta. Jag körde 3varv till och fick köra en liten bit tillsammans med järn gänget från Trampen (Linda och Alice) plus snacka lite med Frida som kämpade om U23 mästare tröjan. Så trots knäet och dnf så var det en trevlig dag.

Jag är så otroligt imponerad av Frida som sista året som U23 tog hem den där svenska mästare tröjan på den banan. Grym insats och så otroligt värd det! Kul att få köra i samma team under mästerskapen och att glädjas tillsammans med någon annan som lyckas med något som hon själv knappt tror kan klara är fantastiskt! Det är en speciell känsla att se andra och även sig själv övervinna hinder och berg.

Även om jag inte kom i mål på SM vilket blir första gången på 13år så kände jag inte att jag kunde vara besviken på mig själv. Jag hade gjort allt i min makt för dagen och då kan man inte göra mer. Knäet satte stopp och då kan man inte göra mer med det. Mer än att fortsätta ta hand om det. Tack till Naprapaterna på Tre Koter som alltid finns där och ställer upp.

Två dagar senare så var det dags för kortbanne SM på hemma plan i Malmö. Jag hade inte sett banan innan men gick in med att vi skulle försvara Fridas SM guld från föra året. Mitt knä var fortfarande kritiskt och det kändes nu bra när jag till vardags gick på benet. Men hur länge det skulle hålla när jag cyklade visste jag inte.

Med ett lugn av att bara ha kul tillsammans jag och Frida. Så startade vi SM och taktiken var att jag skulle köra slut på övriga så länge som möjligt till mitt knä havererade. Vilket jag gjorde, det lyckades inte de första attackerna med någon utbrytning men jag gav mig inte om att trötta ut övriga tävlande, till sist släppte de iväg mig. Jag körde på och visste att Frida skulle få en fin resa bakom i klungan och slipa slita. Så jag körde på och minuterna gick, den fina blåsten på 18m/s som Malmö bjöd på var en extra krydda och gjorde det hela ännu mer utmanande.

Foto: Pavel Larsson
Foto: Pavel Larsson
Foto: Mathilda Ahlberg
Foto: Pavel Larsson
Foto: Robert Karlsson

Efter 30min ensam av 55min så körde jag över mål linje som vinnare av kortbanne SM och dess utom på hemma bana i Malmö. Jag hade aldrig trott att jag detta året skulle ta hem ett SM guld solo på kortbana. Men vilken känsla att få göra det med sin närmaste vän som dessutom vann klungspurten och där med tog vi en dubbel. Taktik och teamkänsla när den är som bäst!! Att även ha publiken runt banan så peppande och hejande var speciellt och jag är jätteglad för alla som kom och hejdade och gjorde att jag tog i lite extra och fick göra drömmen om en solo framför hemma publik på SM. Tack!