Mina upplevelser från 2017!

2017 var ett år som för min del handlade om att hitta tillbaka till mig själv, få kroppen att fungera igen och hitta glädjen tillbaka till att cykla. Jag valde att vända hem till Sverige och ladda om hemma med hopp om att återhämta mig så att jag överhuvud taget skulle vilja sitt på en cykel igen. Jag var helt enkelt slutkörd både i kroppen och huvudet, efter att ha dragits med en höft som strulat i 2,5år och samtidigt försöka prestera på topp fast att du känner att kroppen inte vill. Något var fel.

Hösten 2016 var jag helt färdig och jag cyklade inte mycket den hösten /vintern. Jag valde att jobba på Boklunden och samtidigt studera på halv fart, träna gjorde jag när jag kände för det. I början var det riktigt svårt att tillåta mig själv att bestämma när jag skulle träna. Jag var van att inte vika ner mig och känna efter. Kände mig riktigt kass bitvis över att inte ha tränat under 1 dag…

Istället för att cykla valde jag att springa en hel del och träna med Malmö idrottsakademi (MIA). Detta var så himla skönt att kunna fortsätta träna fast på ett annat sätt och med något som jag alltid älskat, att springa.

Jag valde att gå med i Team Crescent D.A.R.E som är ett team där man brinner för cyklingen och kör genom glädje. Släkten Levin andas cykling och det finns en sådan passion och glöd för cykelsporten. Det kändes skönt att inte köra själv och ha möjlighet att få glädjas med andra och deras framgångar och kunna ha kul på vägen.

Jag hade fortfarande målet i början av 2017 att tävla lika mycket internationellt som jag brukar göra. Det var svårt att gå från att köra ett 100 % program på högsta nivå till att helt plötsligt bara tävla i Sverige och hälften så många tävlingar. Så jag intalade mig själv att jag skulle tillbaka snabbt och efter 2månader vara tillbaka och tävla lika mycket som tidigare.

Jag kände ju att det hade blivit mycket bättre i höften och ville tillbaka snabbt!! Men jag hade bakslag väldigt ofta och i januari och Februari var det en berg och dalbana. En dag var höften jätte bra och andra dagen hade jag lika ont igen och kunde inte stå ut med smärtan.

Jag blev tipsad av Stellan på MIA att det fanns en Naprapat som var riktigt duktig i Malmö och han tyckte jag skulle söka mig dit. Jag var tveksam för jag var så himla trött på alla olika behandlingsformer som jag hade fått de senaste åren. Allt från Kiropraktik, Osteopat, Kinneo, Sjukgymnast, Hammarbehandlingar, Dry needling listan kan göras lång. Jag hade slutat tro på att det fanns något som kunde hjälpa.

Men på någon vänster så bestämde jag mig för att ge det en chans och vilken tur för det visade vara en vändpunkt i smärtan jag hade. Jag fick visserligen ett återfall vid tävlingen i Kinnekulle då jag åter hade riktigt mycket smärta men pga. att jag var otålig som vanligt och trodde att det skulle bli bra lika snabbt som man knäpper med fingrarna.

Efter det så bestämde jag mig för att inte cykla på ett tag och ta det lugnt och hela tiden övertala mig själv om att ge det tid.

Genom Björn på Tre kotor hittade vi många svaga punkter som jag inte hade en aning om. Jag började jobba på detta och sakta men säkert så började det bli bättre och jag kunde börja cykla igen genom att samtidigt köra mycket rörlighetsträning. Jag var överlycklig när det hade gått 1 vecka utan smärta!! Tänk en hel vecka utan att känna något alls i höften, jag hade glömt hur det kändes och glömde nästan av själv att jag inte hade haft ont. Senare under våren cyklade jag 5h utan smärta, vilken glädje och känsla alltså! Det svåra vara att inte jaga upp sig och kasta sig rakt ut i 100 % tävling igen när man är lycklig och inte har ont. Men att få ett bakslag till var jag mindre sugen på. Så jag följde mitt nya mål om att vara tillbaka i slutet av säsongen.

Sommaren kom och där med SM. Tempo SM var en av höjdpunkterna då jag bara hade ont i benen och inte höften och var helt slut och färdig på rätt sätt. En underbar känsla och att vinna över sig själv. Plus i kanten så blev det ett SM guld för oss i lagtävlingen.

SM linjet gick bra för teamet och vi fick till en andra plats genom Ida. För egen del blev det en 8.e plats. Därefter åkte jag till London på en Weekend för att bara vara turist.  Kom tillbaka några dagar innan kortbane SM som visade sig bli en teamuppvisning och vi (jag, Ida, Sara) som deltog hade en bra dag tillsammans och tog genom Ida hem guldet och jag körde in lite senare och knep silvret.

Därefter så väntade landslagsuppdrag i Holland och det var kul att vara tillbaka i gult och blått och jag hade en bra vecka förutom dubbelpunktering och växelhaveri. Men glädjen hade börjat smyga sig tillbaka mer och mer men fortfarande så var slutet av etapploppet tufft mentalt. Då jag inte tävlat så många dagar i rad på länge.

Väl hemma väntade lite små tävlingar. Där det blev en tredje och andra plats på hemma banan. Arbetet med styrketräningen/ rörlighet började ge mer och mer resultat.

Jag blev uttagen till Världscupen i Vårgårda och snacka om att jag var nervös innan. Att köra på den nivån igen visste jag inte om jag var redo för. Jag hade ju knappt tävlat internationellt och Vårgårda brukar bli en tuff tävling. Men jag såg också fram emot det och var taggad och framförallt sugen på att cykla.

Taktiken från landslaget var att avvakta de första två varven och hade det inte hänt något då skulle vi sätta färg på tävlingen. För att förhoppningsvis komma in före på grusvägarna som väntade och visa upp de svenska färgerna på hemmaplan.

Allt gick enligt plan och vi var med fram i täten. Först gick Sara O på en attack och sedan tog jag nästa attack när en australienska gick iväg. Det anslöt 9st till och det blev sedan 100km utbrytning för oss. En av de bästa stunderna under säsongen att känna att man fortfarande kan vara med och tävla med världseliten.

Därefter så körde jag med teamet på Irland. Jag hade verkligen längtat efter att åka dit och få se landet samt tävla med teamet. Jag blev inte besviken det blev en riktigt super upplevelse och körde in topp 13 varje dag, blev tvåa på kungaetappen, tvåa totalt och tvåa i bergspristävlingen.  Det bästa var hur vi körde tillsammans i teamet och hjälpte varandra fram och hade himla roligt. Frida tog hem 4a pallplatser och Emma blev mest offensiva cyklist en dag.

 

Som kronan på säsongen så blev jag i de sista uttagen till VM i Bergen. Vilken upplevelse det var med publiken i Norge och folkfesten där. Landslaget körde riktigt bra och var offensiva. Emilia fick till en 9:e plats och Hanna Nilsson tog hem lax tröjan(mest offensiva cyklist). För egen del blev det inget resultat men en vinst på ett annat plan då jag kämpade för allt jag hade. Känslan mot året innan i Qatar var helt olika. Nu hade jag ork mentalt att kriga och ville verkligen cykla, formen var bara riktigt kass och inte där. I Qatar var jag utmattade och ville helst sticka huvudet i sanden och försvinna.

För min egen del är detta en av de största vinsterna att känna glädje till sporten igen. Då spelar inte resultatet lika stor roll det får komma i framtiden. Så 2017 var allt om att hitta tillbaka till glädje, balans och lycka.

Nu är jag taggad inför 2018 och vill ni veta mer vad som väntar detta år så får ni hålla utkik då det snart kommer mer info.

/ Alexandra