Sommar och sol!

Vilken sommar det är!

Aldrig för har man klagat på att det är för mycket sol!! Att jag längtar efter regn och att få cykla i regn här om dagen var något av de bästa som hänt på länge. Det är något speciellt med det där sommarregnet, friheten av att vara ute och se de mörka molnen torna upp sig framför en och sedan få en rejäl åskskur över sig i 28gradders värme. Underbart!

Jag har varit hemma i Sverige ett bra tag nu. Vilket inte riktigt var planen från början men livet är fullt av utmaningar och förändringar men vad vore livet utan dessa.

Under en tävling i Holland i början av Maj som skulle bli comebacken efter en kämpig vår med luftrörs problem så kände jag mig fullt redo för att tävla igen och hade lagt ner bra träning. Jag var med bra i tävlingen var trea i spurtpriset  och kände att jag var på den nivå jag ville igen. Men just när det kändes så där himla bra rycktes mattan undan för mig och jag kraschade i en sväng på de hala vägarna I tävlingen Gooik-Geraardsbergen-Gooik. Var snabbt uppe på cykeln igen men det kändes inte helt bra i mitt högra knä. Jag fullföljde tävlingen men efteråt kunde jag inte riktigt stödja på benet.

Veckan efter som skulle vara full av tävlingar blev istället till att försöka böja på knäet som svullnat upp en del och efter besök hos läkare konstatera dem att jag hade haft tur då ledbandet på insidan bara var utsträckt och menisken hade fått en liten smäll. Men tillräckligt för att de skulle ta 4veckor tills att jag skulle kunna belasta helt igen, förutspådde dem.

Så prio blev att få upp rörligheten i knäet igen långsamt och väl hemma i Sverige började jag köra rehab. Jag är så tacksam att jag får hjälp av den bästa behandlingen med hjälp av super Naprapaterna på Tre koter! Jag simmade, styrketränade, cyklade lätt och fick till min förvåning igång rörligheten snabbt igen. Efter två veckor utan cykling så kunde jag börja träna mer som vanligt igen. Målet var att kunna köra SM linjet i Båstad den 23juni vilket var precis 4veckor efter kraschen.  Jag ökade träningen successivt och valde att avstå tempo SM i år för att spara knäet till linje loppet.

Så den 23juni stod jag på startlinjen på den sten tuffa banan i Båstad där 130km skulle avverkas där av 8gånger upp för Hallandsåsen. Jag hade inga höga förväntningar. Utan visste bara att jag skulle kriga tills det inte gick längre och att allt är möjligt. Det var en bana som tog ut sin rätt efter hand och direkt efter uppförsbacken var det motvind, kantvind, snabb utför och sedan på det igen. Jag hängde med i backen med ”klungan” det lilla som var kvar av den. Men fick släppa när det var 3varv kvar och befann mig då på en 8:e plats. Kämpade på i ensamhet de sista tre varven. Kom ifatt en och sedan sista varvet en till och slutade  till slut som 6:a. Glad och nöjd då jag kunde köra utan större smärta i knäet på en banan som var extremt utmanande med sina 2000höjdmeter totalt. Är det inte fantastiskt fascinerande var kroppen fysiskt fixar.

Två veckor gick med fint väder, bad och träning. Därefter så var det dags för kortbana SM i Helsingborg. Var sugen på att tävla och köra offensivt, blev en hel del försök att komma i utbrytning men tyvärr höll det inte hela vägen. Blev till en spurt och slutade 5:a, något frustrerad på mig själv.

Dagen efter bjöds det på segling och så härligt det var och häftigt att testa något nytt. Jag begav mig sedan vidare till Tidaholm med Team Crescent D.A.R.E och U6 som är ett etapplopp på 6dagar med tävlande från hela Skandinavien och även en del holländare. I dam klassen var vi 80st deltagare detta året. Vi körde en prolog först och den gick väl sådär för egen del men var fortfarande med i tävlingen och vi hade Matilda på en 4:e plats.

På andra etappen försökte jag spräcka fältet på grusvägen och köra hårt. Men slutade med spurt uppdrag för Matilda och Elinor där jag drog igång med 300meter kvar. Det var ett perfekt upplägg och Elinor och Matilda passerad de sista metrarna och blev 1:a och 3:a. Jag slutade åter igen 5.a. Helt fantastiskt när man får till ett dröm scenario och ett perfekt uppdrag och kul att få testa och att det fungerade.

Resten av veckan var det god stämning i teamet och alltid lika trevligt att åka med Crescent då stämningen är så avslappnad och familjär. Något som är guld värt. Vi ledde lagtävlingen inför sista etappen och lyckade utöka ännu mer till tempot sista dagen. Då vi körde hårt på sista linje etappen och lyckades spräcka fältet så att vi fick övertag.

Sista dagen bjöd på tempo och då jag bara hade kört en gång på tempocykeln i år hade jag inga förväntningar. Jag visste bara att jag kunde gå ut och göra det bästa för att säkra lagtävlingen. Så jag fick in ett ganska bra flyt med tanke på att jag inte suttit på den. Det saknades lite i vägval och kurvorna men i övrigt en bra känsla och jag slutade till min förvåning som 5:a på etappen.

Där med genom att vi var 3st i topp tio i totalen  så tog vi även hem team tävlingen.  För att inte kört ihop som team tidigare så tycker jag vi gjorde det riktigt bra och kul att se alla göra sitt yttersta. Finns alltid saker att jobba på. Men att få fira som ett team överst på

prispallen känns alltid lite extra speciellt. Bra team känsla göra så mycket!

Här näst väntar en tävlingshelg i Höllviken och Malmö. Blir kul att tävla på nästan hemma plan igen.

/Alexandra

 

 

 

Landslaget on fire.

Att få vara del av ett vinnarteam är något som knappt går att beskriva. Att få uppleva styrkan i vad ett team kan åstadkomma tillsammans och känslan av att glädjas med varandra i med och motgång är precis det som förra veckan ´handlade om.  Jag fick äran att vara en del av det då Emilia tog hem totalen i Gracia Orlova 2018.  Efter att ha vunnit 3 etapper!!

Tillsammans med Emilia, Sara O, Clara, Alice, Ida  representerade jag landslaget vid de 4dagar långa etapploppet med 5 etapper. Som ledare hade vi Lucas, Micke och Peter. Vad mycket man kan få uppleva under en vecka från Champagne, glädjetårar, svett, besvikelse, kämpaglöd, andnöd, dövhet ”av glädjeskrik”, svimningar, hjul som havererar, drömmar som går i uppfyllelse och historia som skrivs. Alla känslor på en och samma gång minst sagt.

Jag är bara himla tacksam att ha fått vara med under denna resa och även om det för egen del var väldigt kämpigt pga. olika anledningar så vägde team spiriten över och det var en skum känsla att vara glad och ledsen samtidigt. Då jag körde i mål på ena etappen helt slut av att kroppen inte ville cykla samtidig som Emilia tog hem segern. Gråta av glädje och ilska samtidigt är inte varje dag man får uppleva. Att få se någon annan lyckas och vara så ödmjuk ger en rysningar. Den känslan var precis vad jag behövde . Så tack alla som var med för all ny energi! Ni ger mig hopp om cykelvärlden och energi att fortsätta kämpa även då det är tungt. Jag hoppas att jag nästa gång kan vara till ännu större hjälp i teamet och bidra mer till framgången för laget.

/ Alexandra

Holland-Sverige-Holland.

Efter en månad i Holland åkte jag hem till Sverige. Dock bara för 1vecka för att hålla koll på kroppen, gå till tre kotor, träffa familjen och fixa lite ärenden innan jag begav mig till Holland igår igen.

Den 18feb åkte jag i min lila röda ”Ferrari” egentligen en lite röd golf med tonade rutor. Men nästan igen skillnad ju. Färden gick mot Schimmert (Holland) där jag och Frida hyr ett hus för att bo i under tiden som vi tävlar. Vi blev väl bemöta av huvudsponsorn i teamet Jos Feron och hans familj. Det kändes riktigt bra att få så trevligt bemötande och vi kände oss direkt som hemma.

När vi kom ner till Holland var det som i övriga Europa ….. kalt!! En riktigt sibirisk kyla som trängde ända in i märgen. Jag blev tvungen att tom köpa mig en ny vinter jack för att kunna gå ut. Första tävlingen var Het Niuwsblad som är årets första vårklassiker. I vintermundering och -3grader stod vi på startlinjen, kändes snarare som vi skulle ut på en jätte grupp träning. Så var det dock inte utan en av de hårdare vår- tävlingarna.

Dessvärre startade inte säsongen drömlikt som man alltid önskar sig. Jag fick problem i första backen, kom igång efter den men då var det försent. Där med var min tävling över.  Nästa tävling kördes i ännu bistrare förhållande med -7grader och 10m/s. Dessvärre infann det sig inga Superwomen krafter under dessa tävlingar. Då mina klena lungor inte fixade den bistra kylan. Men sånt är livet det är bara att bryta ihop och komma igen och låta lungorna återhämta sig som hade haft en jobbig period med kylan.

Där efter bestämde jag mig för att avstå tävlandet helgen efter för att få möjlighet att ladda om på riktigt. Jag tränade i de vackra områdena kring Limburg och måste säga att det är några av de finaste träningsvägarna man kan hitta kring Belgien/ Holland. Upp och ned med runt 1000- 2000höjdmeter per träningspass kan man få ihop. Så rekommenderar starkt att ta en tur förbi här om man är i trakterna.

Foto: Eget ( Vilodag i Maastricht)

Helgen där på körde vi det nationella lopp i Strijen (Holland). Där vi var 150startande tjejer och hela 16st från mitt team. Det var kaos innan start, slagsmål in i startfållan och jag och Frida hamnade långt bak. Vi förstod inte förrän starten gick varför folk hade sådan hets att vara först. Men förklaringen kom snabbt då de inte fans någon master start utan rakt in i kantvinden efter 100meter. Vi tog oss förbi många men hamnade i små grupper och kom aldrig hela vägen fram. Nästa gång får vi vissa lite viking fasoner så att vi är med i starten iallafall. Teamet vann tävlingen så det var ändå en bra dag på jobbet. Känslan i kroppen började likna tävlings form och svarade mer och mer.

Dagen efter var det dags för Kermis i Oike (Beligen). Ett lopp jag 2016 hade kört och kände därför till varvet något. Var taggad och våren knackade äntligen på dörren med 17grader och sol. Denna dagen skulle vi minsann och dar inte missa starten utan var först istället. Vi fick därför bra möjligheter att hamna rätt från start. Så efter 3km testade jag på en attack och kroppen svarade på kommandot. Jag var äntligen med i tävlingen. Där efter så kom min team kompis i utbrytning med 2 andra och jag bryggade efter ett tag upp till dom med 4andra. Vi blev en utbrytare grupp som sedan skulle hålla hela vägen till mål. Hade en bra känsla och kände att Alexandra var tillbaka och vågade köra offensivt. En skön känsla och himla kul hade jag. Det slutade med en spurt och där jag klantade mig men skönt att Kaat från teamet tog hem 3:e platsen. Själv hamnade jag på en 7:e plats.

Foto: Hinninck Paul

Vi han även med en team presentation med teamet innan resan gick hem mot Sverige. En trevlig tillställning där jag även fick möjlighet att träffa Carina. Som är en nära vän till familjen och som alltid ställt upp för mig när jag är nere i Holland. Guld värt och så trevligt att träffas igen.

Foto: Team Jos Feron

Efter 1 vecka hemma i Sverige är jag nu tillbaka i Schimmert och laddar nu inför första tävlingen som går imorgon. Dwars door Vlaandern står på menyn och det kommer bli backar, kullersten och förmodligen lite regn som Garnityr. Som det ska var på en vår klassiker helt enkelt.

Där efter följer Volta Limburg Classic den 31april som går väldigt när där jag bor. På måndagen körs sedan Dottignes i den 2april i Belgien nära frankrike. Tätt följt av Healhy Aging tour den 4- 8 april i de Nora delarna av Holland, ett 5dagars etapplopp . Så det blir nästan som att jobba på julbord fast med lite andra godsaker bara.

Nu vet ni lite vad som väntar här nere och det kommer bli sten tufft. Men ser även mycket fram till det och att ta mig an nya utmaningar.

Nu fortsätter jag ladda inför förrätten som serveras imorgon kl.11.45.

Ny säsong lurar runt hörnet och nytt internationellt team.

Ny säsong väntar!

Nu är snart vinter träningen avklarad och så snabbt det har gått. Under första delen av vintern har jag varit hemma i Skåne och tränat, fokuserat på styrketräningen och att lägga en bra grund inför kommande år. I slutet av Januari åkte jag på träningsläger tillsammans med Alice och Vincent som jag kört tillsammans med i Trampen sedan jag var 13år.

Vi hyrde en lägenhet i Calpe(Spanien) som verkligen är ett cykelmecka när det gäller träningsläger för cyklister. Det var fullt av cyklister från hela världen på vägarna som förberedde sig inför säsongen som närmar sig. Från amatörer till Världsmästare och olympiska mästare.

Vi fick otroligt bra väder och hade mellan 18-25grader varje dag och oftast sol. Så skönt att få sol efter ½ år med gråt väder i Sverige. Träningen rullade på fint och jag njöt av varje stund under lägret och att kunna känna skillnader mot förra året träningsmässigt i kroppen. Då jag inte kunde cykla mer än 3h då jag fick ont i kroppen/höften av mer belastning. Så det känns gött när allt arbete man läger ner har gett resultat.

Därefter åkte jag hem en vecka och tränade vidare på hemmaplan innan jag åkte på en familjesemester till Österrike och Zell am Zee. Vad gör man i Zell am Zee då? Jo man åker skidor!! J Helt underbart då det var 3 år sedan sist och något jag verkligen älskar att göra. Att få vara upp i Alperna och bergen är en sådan känsla och att svischa ner för backen på manchester pister i sol. Så det blev en bra vecka med återhämtning från cyklingen och tid för familjen. Där efter var jag hemma i Sverige en vecka och fixade det sista inför säsongen.

Under 2018 kommer jag förutom Team Crescent D.A.R.E  hemma i Sverige  även tävla för det holländska teamet Jos Feron Internationellt. Genom Jos Feron får jag chansen att komma ut mer internationellt igen och efter ett år hemma börja trappa upp det internationella tävlandet igen.

Nya tävlingströjan för Jos Feron.

Så för tillfället så befinner jag mig i  Holland strax utanför Maastricht i de södra delarna av Holland, i de kuperade delarna. Där kommer jag tillsammans med Frida Knutsson från Sverige bo i perioder för att ha nära till tävlingarna.

Första tävlingen går den 24:e Februari (imorgon) då Omloop het Nieuwsblad ska köras. Loppet är första vårklassikern för säsongen och den är första tävlingen i Europa för många. Världseliten kommer vara på plats och det kommer bli stenhårt. Men jag ser fram emot att komma igång med tävlandet igen och träffa fler av de andra tjejerna i  teamet.  Tävlingen går upp för de flesta av de kända backarna och pave sträckorna i Belgien. Bland annat Muuren och Bosberg. För mer info om tävlingen se länk nedan: http://www.omloophetnieuwsblad.be/nl/ohn/elite-vrouwen/wedstrijd

Nu sätter vi igång säsongen 2018, på återseende / Alexandra

 

 

 

 

 

Mina upplevelser från 2017!

2017 var ett år som för min del handlade om att hitta tillbaka till mig själv, få kroppen att fungera igen och hitta glädjen tillbaka till att cykla. Jag valde att vända hem till Sverige och ladda om hemma med hopp om att återhämta mig så att jag överhuvud taget skulle vilja sitt på en cykel igen. Jag var helt enkelt slutkörd både i kroppen och huvudet, efter att ha dragits med en höft som strulat i 2,5år och samtidigt försöka prestera på topp fast att du känner att kroppen inte vill. Något var fel.

Hösten 2016 var jag helt färdig och jag cyklade inte mycket den hösten /vintern. Jag valde att jobba på Boklunden och samtidigt studera på halv fart, träna gjorde jag när jag kände för det. I början var det riktigt svårt att tillåta mig själv att bestämma när jag skulle träna. Jag var van att inte vika ner mig och känna efter. Kände mig riktigt kass bitvis över att inte ha tränat under 1 dag…

Istället för att cykla valde jag att springa en hel del och träna med Malmö idrottsakademi (MIA). Detta var så himla skönt att kunna fortsätta träna fast på ett annat sätt och med något som jag alltid älskat, att springa.

Jag valde att gå med i Team Crescent D.A.R.E som är ett team där man brinner för cyklingen och kör genom glädje. Släkten Levin andas cykling och det finns en sådan passion och glöd för cykelsporten. Det kändes skönt att inte köra själv och ha möjlighet att få glädjas med andra och deras framgångar och kunna ha kul på vägen.

Jag hade fortfarande målet i början av 2017 att tävla lika mycket internationellt som jag brukar göra. Det var svårt att gå från att köra ett 100 % program på högsta nivå till att helt plötsligt bara tävla i Sverige och hälften så många tävlingar. Så jag intalade mig själv att jag skulle tillbaka snabbt och efter 2månader vara tillbaka och tävla lika mycket som tidigare.

Jag kände ju att det hade blivit mycket bättre i höften och ville tillbaka snabbt!! Men jag hade bakslag väldigt ofta och i januari och Februari var det en berg och dalbana. En dag var höften jätte bra och andra dagen hade jag lika ont igen och kunde inte stå ut med smärtan.

Jag blev tipsad av Stellan på MIA att det fanns en Naprapat som var riktigt duktig i Malmö och han tyckte jag skulle söka mig dit. Jag var tveksam för jag var så himla trött på alla olika behandlingsformer som jag hade fått de senaste åren. Allt från Kiropraktik, Osteopat, Kinneo, Sjukgymnast, Hammarbehandlingar, Dry needling listan kan göras lång. Jag hade slutat tro på att det fanns något som kunde hjälpa.

Men på någon vänster så bestämde jag mig för att ge det en chans och vilken tur för det visade vara en vändpunkt i smärtan jag hade. Jag fick visserligen ett återfall vid tävlingen i Kinnekulle då jag åter hade riktigt mycket smärta men pga. att jag var otålig som vanligt och trodde att det skulle bli bra lika snabbt som man knäpper med fingrarna.

Efter det så bestämde jag mig för att inte cykla på ett tag och ta det lugnt och hela tiden övertala mig själv om att ge det tid.

Genom Björn på Tre kotor hittade vi många svaga punkter som jag inte hade en aning om. Jag började jobba på detta och sakta men säkert så började det bli bättre och jag kunde börja cykla igen genom att samtidigt köra mycket rörlighetsträning. Jag var överlycklig när det hade gått 1 vecka utan smärta!! Tänk en hel vecka utan att känna något alls i höften, jag hade glömt hur det kändes och glömde nästan av själv att jag inte hade haft ont. Senare under våren cyklade jag 5h utan smärta, vilken glädje och känsla alltså! Det svåra vara att inte jaga upp sig och kasta sig rakt ut i 100 % tävling igen när man är lycklig och inte har ont. Men att få ett bakslag till var jag mindre sugen på. Så jag följde mitt nya mål om att vara tillbaka i slutet av säsongen.

Sommaren kom och där med SM. Tempo SM var en av höjdpunkterna då jag bara hade ont i benen och inte höften och var helt slut och färdig på rätt sätt. En underbar känsla och att vinna över sig själv. Plus i kanten så blev det ett SM guld för oss i lagtävlingen.

SM linjet gick bra för teamet och vi fick till en andra plats genom Ida. För egen del blev det en 8.e plats. Därefter åkte jag till London på en Weekend för att bara vara turist.  Kom tillbaka några dagar innan kortbane SM som visade sig bli en teamuppvisning och vi (jag, Ida, Sara) som deltog hade en bra dag tillsammans och tog genom Ida hem guldet och jag körde in lite senare och knep silvret.

Därefter så väntade landslagsuppdrag i Holland och det var kul att vara tillbaka i gult och blått och jag hade en bra vecka förutom dubbelpunktering och växelhaveri. Men glädjen hade börjat smyga sig tillbaka mer och mer men fortfarande så var slutet av etapploppet tufft mentalt. Då jag inte tävlat så många dagar i rad på länge.

Väl hemma väntade lite små tävlingar. Där det blev en tredje och andra plats på hemma banan. Arbetet med styrketräningen/ rörlighet började ge mer och mer resultat.

Jag blev uttagen till Världscupen i Vårgårda och snacka om att jag var nervös innan. Att köra på den nivån igen visste jag inte om jag var redo för. Jag hade ju knappt tävlat internationellt och Vårgårda brukar bli en tuff tävling. Men jag såg också fram emot det och var taggad och framförallt sugen på att cykla.

Taktiken från landslaget var att avvakta de första två varven och hade det inte hänt något då skulle vi sätta färg på tävlingen. För att förhoppningsvis komma in före på grusvägarna som väntade och visa upp de svenska färgerna på hemmaplan.

Allt gick enligt plan och vi var med fram i täten. Först gick Sara O på en attack och sedan tog jag nästa attack när en australienska gick iväg. Det anslöt 9st till och det blev sedan 100km utbrytning för oss. En av de bästa stunderna under säsongen att känna att man fortfarande kan vara med och tävla med världseliten.

Därefter så körde jag med teamet på Irland. Jag hade verkligen längtat efter att åka dit och få se landet samt tävla med teamet. Jag blev inte besviken det blev en riktigt super upplevelse och körde in topp 13 varje dag, blev tvåa på kungaetappen, tvåa totalt och tvåa i bergspristävlingen.  Det bästa var hur vi körde tillsammans i teamet och hjälpte varandra fram och hade himla roligt. Frida tog hem 4a pallplatser och Emma blev mest offensiva cyklist en dag.

 

Som kronan på säsongen så blev jag i de sista uttagen till VM i Bergen. Vilken upplevelse det var med publiken i Norge och folkfesten där. Landslaget körde riktigt bra och var offensiva. Emilia fick till en 9:e plats och Hanna Nilsson tog hem lax tröjan(mest offensiva cyklist). För egen del blev det inget resultat men en vinst på ett annat plan då jag kämpade för allt jag hade. Känslan mot året innan i Qatar var helt olika. Nu hade jag ork mentalt att kriga och ville verkligen cykla, formen var bara riktigt kass och inte där. I Qatar var jag utmattade och ville helst sticka huvudet i sanden och försvinna.

För min egen del är detta en av de största vinsterna att känna glädje till sporten igen. Då spelar inte resultatet lika stor roll det får komma i framtiden. Så 2017 var allt om att hitta tillbaka till glädje, balans och lycka.

Nu är jag taggad inför 2018 och vill ni veta mer vad som väntar detta år så får ni hålla utkik då det snart kommer mer info.

/ Alexandra