Våren till Svensk mästare i kortbane

Våren 2019 och första delen av sommaren.

Inför detta året hade jag gått in med inställningen att bara köra för att hitta glädjen igen till sporten. Inte vara för hård mot mig själv och ta det lite mer som de kommer . Då de senaste 12åren varit väldigt uppstyrd kring träningen och allt har fått anpassa sig efter den. Vilket lede till att jag tappade lite glädje till sporten ihop med andra faktorer. Missförstå mig inte jag älskar att träna och röra på mig. Jag behövde bara göra det i min takt och på ett annat sätt än de senaste åren.

Så första valet var att starta säsongen senare än vanligt. Vilket blev 2månader senare än de senaste åren. Så starten blev Kinnekulle loppet som var en SWE- cup. Kändes väldigt skumt att starta säsongen i Sverige men också så himla skönt att få göra det utan press och med bara ett himla fint stöd från mitt team Team Ormsalva Bianchi. När jag väl stod på startlinjen  var det första gången på länge som jag bara kände glädje av att jag ens fick stå där igen på en startlinje.

Foto: Jonna Andersson

Efter föra årets kollaps i kroppen, där den bara sa nej med både astman och utmatnings syndrom. Då jag till slut inte ens orkade gå en promenad. Så visste jag inte om det skulle vara möjligt att stå på en startlinje igen hur mycket jag än ville. Att få stå där på startlinjen var en vinst i sig för mig och jag bara njöt av att få sätt mig in i en tävlings situation igen. De tävlingshornen som växte ut under Kinnekulle loppet var det längesedan jag känt. Att komma tre där var som en vinst för mig, känslan att få köra med luft i lungorna och att kroppen äntligen svara på de saker som jag gjorde under loppet. VILKEN KÄNSLA!  Att sedan skapa utbrytningen och komma trea var en bonus.

Där efter började jag hetsa mig själv lite och det har varit mycket i livet på en och samma gång. Nytt team, flyttat, nytt jobb, nya rutiner mm… Som vanligt hade jag satt upp ett vanligt tävlings schema men valde att ändra planerna då jag lyssnade på vad kroppen ville.

Jag körde Göteborgsgirot 140k och det var det kallaste loppet på länge snö i starten och bitande vind. Var rädd att mina lungor skulle balla ur. Men så glad jag blev när kroppen funkade i dessa förhållande, då det var just i det vädret de tog tvärstopp föra året. Roligt att få starta med herr eliten, även om det var sjukt tufft. Jag körde i mål som första tjej och vann tävlingen. Bara väldigt glad att jag efter 3år fick stå högst upp på pallen igen. Tålamod mina vänner!!

Foto: Kevin Tiu Hemphälä

Efter Göteborg så var det dags för landslagsuppdrag i Uppsala  ett tre dagars etapplopp med tre linjelopp. Vi var ett bra gäng som skulle köra tillsammans. Första etappen var hetsig och jag kom aldrig in i loppet. På slutet blev det en stor vurpa över hela vägen och jag välte sakta ner i diket bredvid vägen. Klarade mig fint, men täten var borta och fältet var uppdelat i molekyler. Sara M vann första etappen så vi i svenska landslaget fick en fin inledning på etapploppet . Andra etappen ställde vi skåp tillsammans i landslaget och körde riktigt fint som lag. Kantvindsåkning när det är som bäst! Detta loppet kände jag mig väldigt stark och det kändes bara som allt verkligen lossnade och jag kunde köra starkt och avslappnat.

Sista etappen och Sara Mustonen tar hem hela etapploppet!! Så himla kul att vara med i ett vinnande team när man kör som ett team. Teamwork makes the dream work. Även om jag själv hade en väldigt dålig sista dag.

Planen efter Uppsala var att kör SWE cup för att sedan åka ner till Hollland och tävla. Men jag kände mig helt slut och som det är just nu så måste jag lyssna mycket på min kropp. Att bli utmattad igen är ingenting jag känner att jag har jätte lust med och det är en hårfin lina.

Så jag stannade i Malmö under våren och sakta men säkert kom energin tillbaka. Sån glädje som jag känt när jag väl är ute och cyklar senaste tiden var det längesedan jag känt. Jag började känna tävlingssuget igen och blev till och med så sugen att jag ställde upp i ett mtb lopp. Det skulle vara en ”lätt bana”. Möjligtvis för mtb proffsen. För mig var det verkligen en utmaning och en kamp. Jag hade sjukt kul och blev trött och det är ju det viktigaste!

Efter denna lila turen i skogen så var fokus åter på landsväg och jag hade känt en lite gnetande känsla i vänster knä. Det känns ju lite över allt om man cyklar mycket och oftast försvinner det snabbt igen. Men denna gången eskalerade det helgen innan SM. Jag hade fått en inflammation i knäleden och vid menisken så att cykla var omöjligt. Enda alternativet var att vila. Jag cyklade inte från lördagen – fredagen veckan innan stora SM som gick på lördagen i Båstad där ett linje lopp på 130km med 2000höjdmeter skulle besegras.

Min enda plan vara att gå in i det som att allting är möjligt. Jag satsade allt och gick i utbrytning inför den fruktade Terabacken.  Planen höll och när Hanna Nilsson attackerade i backen så skapades en liten grupp som kom ikapp mig på toppen. Jag orkade inte helt följa sista metrarna när de attackerades. Samtidigt som mitt knäet skrek av smärta. Jag körde 3varv till och fick köra en liten bit tillsammans med järn gänget från Trampen (Linda och Alice) plus snacka lite med Frida som kämpade om U23 mästare tröjan. Så trots knäet och dnf så var det en trevlig dag.

Jag är så otroligt imponerad av Frida som sista året som U23 tog hem den där svenska mästare tröjan på den banan. Grym insats och så otroligt värd det! Kul att få köra i samma team under mästerskapen och att glädjas tillsammans med någon annan som lyckas med något som hon själv knappt tror kan klara är fantastiskt! Det är en speciell känsla att se andra och även sig själv övervinna hinder och berg.

Även om jag inte kom i mål på SM vilket blir första gången på 13år så kände jag inte att jag kunde vara besviken på mig själv. Jag hade gjort allt i min makt för dagen och då kan man inte göra mer. Knäet satte stopp och då kan man inte göra mer med det. Mer än att fortsätta ta hand om det. Tack till Naprapaterna på Tre Koter som alltid finns där och ställer upp.

Två dagar senare så var det dags för kortbanne SM på hemma plan i Malmö. Jag hade inte sett banan innan men gick in med att vi skulle försvara Fridas SM guld från föra året. Mitt knä var fortfarande kritiskt och det kändes nu bra när jag till vardags gick på benet. Men hur länge det skulle hålla när jag cyklade visste jag inte.

Med ett lugn av att bara ha kul tillsammans jag och Frida. Så startade vi SM och taktiken var att jag skulle köra slut på övriga så länge som möjligt till mitt knä havererade. Vilket jag gjorde, det lyckades inte de första attackerna med någon utbrytning men jag gav mig inte om att trötta ut övriga tävlande, till sist släppte de iväg mig. Jag körde på och visste att Frida skulle få en fin resa bakom i klungan och slipa slita. Så jag körde på och minuterna gick, den fina blåsten på 18m/s som Malmö bjöd på var en extra krydda och gjorde det hela ännu mer utmanande.

Foto: Pavel Larsson
Foto: Pavel Larsson
Foto: Mathilda Ahlberg
Foto: Pavel Larsson
Foto: Robert Karlsson

Efter 30min ensam av 55min så körde jag över mål linje som vinnare av kortbanne SM och dess utom på hemma bana i Malmö. Jag hade aldrig trott att jag detta året skulle ta hem ett SM guld solo på kortbana. Men vilken känsla att få göra det med sin närmaste vän som dessutom vann klungspurten och där med tog vi en dubbel. Taktik och teamkänsla när den är som bäst!! Att även ha publiken runt banan så peppande och hejande var speciellt och jag är jätteglad för alla som kom och hejdade och gjorde att jag tog i lite extra och fick göra drömmen om en solo framför hemma publik på SM. Tack!

Nya utmaningar på hemmaplan.

 

3månader har flugit iväg på 2019 och det har redan hänt mycket på det nya året.

Började med att testa bancykling i Ballerup, vilket jag verkligen fastnade för och det var en himla rolig nytändning inom cyklingen för min del. Jag blev så tagen av det att jag tackade ja till att ställa upp och tävla i SM som skulle gå i Falun 2veckor senare. Då fick jag chansen att träffa mina vänner från Falun och köra ännu mer Velodrom. Att det sedan råkade vara tävling andra gången jag någonsin cyklade på en Velodrom var lite extra kryddning. Vilket kanske inte var min plan från början. Men man ångrar bara sådant man aldrig vågar.

Innan turen till Falun hann jag med att åka en sväng till Alperna med familjen och det är alltid så mysigt att komma iväg med familj och få göra något av de bästa som finns att åka skidor tillsammans.

 

Väl hemma från Alperna packade jag om för att åka till SM 3 dagar senare, vilket nu hade börjat komma ikapp mig lite att jag anmält mig till att tävla mitt i vintern. Men kände verkligen att det skulle bli en kul utmaning. Väl på plats hann jag träna en gång på banan med Frida och köra lite intervaller, samt testa att starta från startmaskin vilket jag inte hade en aning om och att man var tvungen till.  Rådet lät; stå upp igenom kurvan för att inte trilla ner då väggarna i Velodromen i Falun är så branta att om man inte drar igång ståendes från maskinen är risken att man halkar ner. Så det fanns inte så mycket val för trilla ner det ville jag helst inte. Som tur gick det bra, men det finns mycket teknik att öva på vilket är väldigt spännande och utmanande med bancyklingen.

Väl på tävlingsdagen så var jag riktigt nervös, varför hade jag sagt ja till detta. Att vara i Velodrom världen och uppladdning inför tävlingen skiljer sig en del från att sitta med sitt team i en liten bil i Belgien tills det är 2min kvar till start för att det är så kallt ute. Här kunde man värma upp inne i värmen och ha det ganska behagligt som omväxling. Men samtidigt kan du aldrig gömma dig utan publiken kan följa allt från din uppvärmning till prestation sekund för sekund.

När jag väl skulle starta 3km så var det bara att gå in i bubblan och göra sitt. Ta i så mycket du bara kan för att jaga bästa tid. Skillnaden i att ligga nere på svart sträcket (där du vill vara  för att åka så kort sträcka som möjligt) och köra allt blev en stor kontrast mot den träningen jag gjort tidigare. Sammanfattning av detta =Det snurrar i min skalle och  jag visste till sist inte var jag var i lokalen. Men det var bara att trycka på och hoppas att någon till slut ringer i klockan.

Första varven gick jätte bra och hade ett bra flyt. Men den där rutinen fanns inte riktigt och att disponera loppet rätt. Jag slutade 3:a på 3km och sedan körde jag även 500meter där jag även slutade 3:a. Jag var verkligen lyrisk av detta och något som jag känner gav mig mycket och gärna vill lägga ner mer tid på i framtiden.

Tiden i Falun var fantastisk och att träffa Frida Knutsson och Sara Penton var jätte trevligt då det inte är varje dag, när man bor 9h ifrån varandra. Dagarna i Falun hann jag även få lektion i längdskidor av dalkulla proffset Frida och detta i 50cm nysnö och första gången på skatteskidor. Minst sagt spännande och speciellt när proffset väljer att dra ut oss på 1mil runda som bara går uppför! Minst sagt bra träning för kämpar glöden iallafall.

Efter 1vecka i Falun gick turen vidare till Stockholm och Specialized där jag utbildat mig inom bikefit. Då jag under Februari har ett nytt jobb och jobbar nu mera på Musette som är en cykelbutik i hjärtat av Malmö som brinner för cykling och kaffe. Jag kommer då bland annat utföra bikefit som jag själv tidigare haft stor hjälp av efter några år med höftskada. Ska bli väldigt kul och spännande att sätta tänderna i och hoppas att jag själv kommer växa in i detta och hjälpa andra sitta rätt på sin cykel och känna glädjen istället för smärta av att cykla.

Det känns kul att kunna få vara med i det härliga gänget på Musette då jag valt att ha min bas i Malmö för att ge mig bästa möjligheterna till träning med stöd från Tre koter och Malmö idrottsakademi. Blir roligt med nya utmaningar efter 6år där jag bott några månader i stöten utomlands i Holland och Belgien så kände jag att det var dags för ett nytt upplägg.

Detta året har jag valt att dra igång lugnt och jag kommer fokusera på att få tillbaka glädjen till sporten och träningen som tyvärr försvann under en del kämpiga perioder senaste åren kantade av oroligheter i team , skador och sjukdomar.

För att kicka igång träningen var jag under de två föregående veckorna iväg med mina barndoms träningskompisar Alice och Vincent Andersson tillsammans med Hjalmar från  Bure för att lägga in lite fler timmar. Vi valde likt som föra året att åka till soliga Calpe i Spanien som enligt mig har allt att erbjuda på landsvägs cykling som jag vill ha ut av gött träningsläger. Hav, berg, klättringar, små fina vägar, kustväg, go fika och kaffe.

 

 

Snart kommer det ytterligare en nyhet om ett nytt spännande samarbete som jag verkligen ser fram emot!

Var tacksam för var du är idag, kämpa för vad du vill bli imorgon.

/Alexandra

2018

2018

Vilket spännande och intressant år. Starten var fantastisk bra lika så avslutningen på året, de sägs ju att inledningen och avslutningen är det viktigaste i en saga. Det som händer där i mellan kan vara klurigt och svårt att förstå ibland, spänningen stiger i vissa kapitel och andra så är det trögt… rent av tomt på mening med innehållet och du vill sluta läsa boken. Vissa gånger händer även det, du måste lägga undan boken för att fundera och få ny motivation för att läsa klart den.

Men någonstans där inne så vill du ju ändå veta slutet och bestämmer dig för att öppna och läsa vidare. Vissa gånger går det smärtfritt och snabbt, andra gånger tar det längre tid att komma framåt i boken.  Vissa gånger tar det år. Oftast läser du ändå ut boken förr eller senare. Spänningen om vad som händer är för stor. hur glatt, tråkigt, ledsamt eller sorgligt det än må vara.

2018 var året då inledningen av boken var för bra för att vara sann och det flöt på som aldrig för. I januari gick träningen riktigt bra, jag mådde fantastiskt bra i knopp och kropp. Hade fantastiska kul, åkte på skidsemester och en vecka senare på träningsläger med Alice och Vincent Andersson till Calpe. Kände mig väldigt lyckligt lottad att få göra allt de som jag älskar mest i livet.

Där och då så kändes det som inget kunde stoppa mig 2018. Jag hade fått rätt på höften och hade den under kontroll, lagt ner riktigt bra grundträning, fått team utomlands och skulle flytta ner till Masstrich under våren som är ett jättefint område i Holland. Det var ju inte mycket som kunde stoppa mig från att ta ett steg till i min utveckling och karriär i cyklingen. Taggad till 1000!

Något man aldrig kan förutsäga och veta om är att drabbas av sjukdom. Att förebygga mot att bli förkyld går ju. Men att drabbas av andra saker som kräver behandling för att du ska fungera som vanligt går inte alltid helt smärt fritt. Jag drabbades i februari när vi flyttade ner till Holland av smärta över bröstet som höll mig vaken om nätterna. Fick hjälp av familjen Feron som vi hyrde boende av att komma till läkare i Holland. Det visade inget fel på hjärtat men han tyckte jag skulle åka hem till Sverige och reda ut närmare kring lungorna.

När jag kom hem till Sverige så kom jag till en specialist Astma läkare som konstaterade just det att jag led av respiration problem. Att jag skulle få Astma såg jag inte komma, då jag aldrig känt av problem. Fick påbörja behandling för den pågående inflammationen. Nu borde det ju bli bra!!

Senare kan jag konstatera att det gäller att lära sig leva med sin sjukdom och försöka förstå hur man reagerar på olika saker som triggar den. Hitta rätt läkemedel som kan hjälpa dig att fungera i vardagen.  Det tar ibland längre tid än man vill och tror. Det har gått upp och ner. Droppen kom i september då jag inte ens kunde gå en kort promenad. Kroppen kollapsade och jag fick lägga mig ner på asfalten.

Säsongen har gått upp och ner. Jag skulle verkligen ljuga om jag bara skrev de positiva. Visst har det varit en hel del bra saker.

Jag lärde känna Frida och vi har haft himla roligt och sett positivt även i de mörka stunderna. Körde ett riktigt bra kermis lopp i mars där kroppen kändes starkare än någonsin. Kom 6:a på SM efter att kämpat mot mig själv som aldrig innan mentalt. Fick uppleva fantastisk team känsla både i landslaget och Team Crescent D.A.R.E. Det var magiskt att se Emilia Fahlin och hennes säsong och få vara en liten del under Gracia Orlova. Att se Emilia lyckas efter många år i sadeln, vilken inspiration till att fortsätta kämpa även när det är tungt. Fick till ett bra tempolopp på U6 som jag är nöjd över. Under hösten fick jag uppleva hur det är när allt jobb med styrketräning ger resultat efter senaste åren. Sist men inte minst lärde jag mig stå på händer efter 24år, en rädsla jag haft länge. Ingenting är omöjligt det krävs bara en nypa tålamod, envishet och att tro på dig själv.

Jag känner mig mer och mer motiverad igen och börjar må bättre. Kroppen har börjat jobba med mig igen, istället för emot mig.  Det är ju det viktigaste om man ska lägga ner 100 % på något. Jag har tagit 1 dag i taget senaste tiden och vi får se vart vägen leder framöver men jag börjar få tillbaka en positiv känsla i kroppen och att ha personer runt om kring som bryr sig gör mig så rörd och glad.

Avslutningsvis: Ta hand om din kropp det är den enda du!

God fortsättning på det nya året. Låt oss se vad 2019 har att erbjuda. Återkommer snart med lite nya spännande saker som händer framöver.

Jag kan se klarare för varje dag.

/ Alexandra

 

 

 

Gott nytt år!

Sommar och sol!

Vilken sommar det är!

Aldrig för har man klagat på att det är för mycket sol!! Att jag längtar efter regn och att få cykla i regn här om dagen var något av de bästa som hänt på länge. Det är något speciellt med det där sommarregnet, friheten av att vara ute och se de mörka molnen torna upp sig framför en och sedan få en rejäl åskskur över sig i 28gradders värme. Underbart!

Jag har varit hemma i Sverige ett bra tag nu. Vilket inte riktigt var planen från början men livet är fullt av utmaningar och förändringar men vad vore livet utan dessa.

Under en tävling i Holland i början av Maj som skulle bli comebacken efter en kämpig vår med luftrörs problem så kände jag mig fullt redo för att tävla igen och hade lagt ner bra träning. Jag var med bra i tävlingen var trea i spurtpriset  och kände att jag var på den nivå jag ville igen. Men just när det kändes så där himla bra rycktes mattan undan för mig och jag kraschade i en sväng på de hala vägarna I tävlingen Gooik-Geraardsbergen-Gooik. Var snabbt uppe på cykeln igen men det kändes inte helt bra i mitt högra knä. Jag fullföljde tävlingen men efteråt kunde jag inte riktigt stödja på benet.

Veckan efter som skulle vara full av tävlingar blev istället till att försöka böja på knäet som svullnat upp en del och efter besök hos läkare konstatera dem att jag hade haft tur då ledbandet på insidan bara var utsträckt och menisken hade fått en liten smäll. Men tillräckligt för att de skulle ta 4veckor tills att jag skulle kunna belasta helt igen, förutspådde dem.

Så prio blev att få upp rörligheten i knäet igen långsamt och väl hemma i Sverige började jag köra rehab. Jag är så tacksam att jag får hjälp av den bästa behandlingen med hjälp av super Naprapaterna på Tre koter! Jag simmade, styrketränade, cyklade lätt och fick till min förvåning igång rörligheten snabbt igen. Efter två veckor utan cykling så kunde jag börja träna mer som vanligt igen. Målet var att kunna köra SM linjet i Båstad den 23juni vilket var precis 4veckor efter kraschen.  Jag ökade träningen successivt och valde att avstå tempo SM i år för att spara knäet till linje loppet.

Så den 23juni stod jag på startlinjen på den sten tuffa banan i Båstad där 130km skulle avverkas där av 8gånger upp för Hallandsåsen. Jag hade inga höga förväntningar. Utan visste bara att jag skulle kriga tills det inte gick längre och att allt är möjligt. Det var en bana som tog ut sin rätt efter hand och direkt efter uppförsbacken var det motvind, kantvind, snabb utför och sedan på det igen. Jag hängde med i backen med ”klungan” det lilla som var kvar av den. Men fick släppa när det var 3varv kvar och befann mig då på en 8:e plats. Kämpade på i ensamhet de sista tre varven. Kom ifatt en och sedan sista varvet en till och slutade  till slut som 6:a. Glad och nöjd då jag kunde köra utan större smärta i knäet på en banan som var extremt utmanande med sina 2000höjdmeter totalt. Är det inte fantastiskt fascinerande var kroppen fysiskt fixar.

Två veckor gick med fint väder, bad och träning. Därefter så var det dags för kortbana SM i Helsingborg. Var sugen på att tävla och köra offensivt, blev en hel del försök att komma i utbrytning men tyvärr höll det inte hela vägen. Blev till en spurt och slutade 5:a, något frustrerad på mig själv.

Dagen efter bjöds det på segling och så härligt det var och häftigt att testa något nytt. Jag begav mig sedan vidare till Tidaholm med Team Crescent D.A.R.E och U6 som är ett etapplopp på 6dagar med tävlande från hela Skandinavien och även en del holländare. I dam klassen var vi 80st deltagare detta året. Vi körde en prolog först och den gick väl sådär för egen del men var fortfarande med i tävlingen och vi hade Matilda på en 4:e plats.

På andra etappen försökte jag spräcka fältet på grusvägen och köra hårt. Men slutade med spurt uppdrag för Matilda och Elinor där jag drog igång med 300meter kvar. Det var ett perfekt upplägg och Elinor och Matilda passerad de sista metrarna och blev 1:a och 3:a. Jag slutade åter igen 5.a. Helt fantastiskt när man får till ett dröm scenario och ett perfekt uppdrag och kul att få testa och att det fungerade.

Resten av veckan var det god stämning i teamet och alltid lika trevligt att åka med Crescent då stämningen är så avslappnad och familjär. Något som är guld värt. Vi ledde lagtävlingen inför sista etappen och lyckade utöka ännu mer till tempot sista dagen. Då vi körde hårt på sista linje etappen och lyckades spräcka fältet så att vi fick övertag.

Sista dagen bjöd på tempo och då jag bara hade kört en gång på tempocykeln i år hade jag inga förväntningar. Jag visste bara att jag kunde gå ut och göra det bästa för att säkra lagtävlingen. Så jag fick in ett ganska bra flyt med tanke på att jag inte suttit på den. Det saknades lite i vägval och kurvorna men i övrigt en bra känsla och jag slutade till min förvåning som 5:a på etappen.

Där med genom att vi var 3st i topp tio i totalen  så tog vi även hem team tävlingen.  För att inte kört ihop som team tidigare så tycker jag vi gjorde det riktigt bra och kul att se alla göra sitt yttersta. Finns alltid saker att jobba på. Men att få fira som ett team överst på

prispallen känns alltid lite extra speciellt. Bra team känsla göra så mycket!

Här näst väntar en tävlingshelg i Höllviken och Malmö. Blir kul att tävla på nästan hemma plan igen.

/Alexandra

 

 

 

Landslaget on fire.

Att få vara del av ett vinnarteam är något som knappt går att beskriva. Att få uppleva styrkan i vad ett team kan åstadkomma tillsammans och känslan av att glädjas med varandra i med och motgång är precis det som förra veckan ´handlade om.  Jag fick äran att vara en del av det då Emilia tog hem totalen i Gracia Orlova 2018.  Efter att ha vunnit 3 etapper!!

Tillsammans med Emilia, Sara O, Clara, Alice, Ida  representerade jag landslaget vid de 4dagar långa etapploppet med 5 etapper. Som ledare hade vi Lucas, Micke och Peter. Vad mycket man kan få uppleva under en vecka från Champagne, glädjetårar, svett, besvikelse, kämpaglöd, andnöd, dövhet ”av glädjeskrik”, svimningar, hjul som havererar, drömmar som går i uppfyllelse och historia som skrivs. Alla känslor på en och samma gång minst sagt.

Jag är bara himla tacksam att ha fått vara med under denna resa och även om det för egen del var väldigt kämpigt pga. olika anledningar så vägde team spiriten över och det var en skum känsla att vara glad och ledsen samtidigt. Då jag körde i mål på ena etappen helt slut av att kroppen inte ville cykla samtidig som Emilia tog hem segern. Gråta av glädje och ilska samtidigt är inte varje dag man får uppleva. Att få se någon annan lyckas och vara så ödmjuk ger en rysningar. Den känslan var precis vad jag behövde . Så tack alla som var med för all ny energi! Ni ger mig hopp om cykelvärlden och energi att fortsätta kämpa även då det är tungt. Jag hoppas att jag nästa gång kan vara till ännu större hjälp i teamet och bidra mer till framgången för laget.

/ Alexandra